Det är en sorgens morgon. Lilleman (valp nr 6) låg död när jag kom upp.
Jag hade tänkt att ligga lite längre, men Dixi kom och väckte mig. Jag klappade henne lite och sa till henne att lägga sig bredvid min säng. Det gjorde hon, men reste sig upp igen. Puttade på mig med nosen och flämtade kraftigt. Jag trodde att vattnet var slut eller att hon behövde gå ut, men hon gick till valplådan.
Jag trodde först att Lilleman sov där han låg alldeles utmed valplådans kant, men när han inte reagerade när jag pratade med dem så pillade jag på honom . Han rörde inte på sig då heller.
Jag tog upp honom och satt med honom på armen en lång stund innan jag kunde ta in att han var död. Jag strök den lilla lena kroppen och såg hans lilla skära tunga sticka ut. Dixi satt bredvid mig - puttade omväxlande på honom med nosen och tittade på mig.
Jag som lever med hundar vet att hon ville ha hjälp att få liv i honom. Den som aldrig haft hund säger säkert att det är inbillning - men vi vet, du och jag.
Jag har svept in honom och lagt ut honom på altanbordet tills jag bestämt var jag ska begrava honom. Han har väl förmodligen kommit i kläm/kvävts mellan Dixi och kanten på valplådan. Dixi går här fram och tillbaka och flämtar. Fram och tillbaka mellan valplådan och altandörren. Flämtar och gnäller.
Med en pappersnäsduk i handen konstaterar jag att kaffet inte är lika gott som det brukar.
Marianne
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar